Om mig och mitt arbete

I ett fd ålderdomshem i Ölserud, en liten by mellan Karlstad och Arvika, bor och verkar jag tillsammans med min man, Anders Fredholm, som är keramiker. Där har vi våra verkstäder och försäljning. Jag är medlem i KHVC (Konsthantverkcentrum) och Arvika Konsthantverk som är ett kooperativ med lång tradition och hög kvalité.
Jag handmaskinstickar plagg framför allt i ull och mina mönster är inspirerade av gamla tiders mönster och nutida mode.
Jag har alltid varit omgiven av garn. Mormor vävde och färgade garn, mamma stickade och sydde. Själv hade jag inget tålamod och på syslöjden i skolan hade jag lågt betyg och inget intresse. Jag hade tvåa i betyg ett år, då vi var tvungna att sy ett rosa nattlinne i crepe tyg. Men det var bland garnet jag fick tröst när slöjdfröken bannade mig för sneda tråckelstygn.
Det var där i garnförrådet jag gick in och gömde mig när jag behövde gråta en skvätt efter en utskällning.  Och det var då jag fick sticka lovikkavantar i tjockt ullgarn som jag upptäckte att det faktiskt kunde vara roligt att göra något i textil. Helt plötsligt hade jag roligt på slöjden och det blev bra också det jag gjorde där. Men den glädjen varade bara ett kort tag, ungefär så lång tid det tar att sticka ett par lovikkavantar. När det sedan var dags att sy igen i skolan, försvann lusten till textilslöjd igen.

Kerstin Löfgren: 50-talslook Mössa, halsduk, tröja och vantar i lammull
 
I tjugoårsåldern blev jag alltmer intresserad av att lära mig sticka. Jag kom ju ihåg att jag tyckte det var roligt att sticka vantar i skolan. Då stickade jag min första väst, av Lovikka garn så klart, och tyckte att den blev riktigt fin (jag har kvar både den och mönstret än idag). Efter det blev det mer textilt utforskande. Jag började växtfärga och väva. Stickade fler och fler tröjor. Transporterade mormors vävstol 80 mil och vävde plädar i växtfärgat garn. Jag gick en bild och form utbildning i ett år, jobbade med bild och slöjd och barn och så vidare.
Så höll det på i flera år, tills jag en dag fick prova en stickmaskin. Då blev jag fast på riktigt.  Äntligen kunde jag se en möjlighet att få utveckla och använda mitt stora intresse för garn, färg och mönster mer än på hobbynivå. När jag senare flyttade till Värmland blev det också möjligt för mig att starta företag och att arbeta mer och mer som konsthantverkare.
Kerstin Löfgren: Tröja ”Järvsö” i lammull och kashmir.

I ca 15 år har jag nu arbetat, ibland heltid mest deltid, med att sticka plagg på stickmaskin. Jag använder helst ordet handmaskinstickar, för att göra det tydligt att det jag stickar inte är industristickat.

Stickmaskinen jag använder, är en Brother, som är ganska sliten, men som jag hoppas håller i många år till eftersom den inte längre tillverkas. Jag stickar tröjor, sjalar, handledsvärmare, kuddar, vantar, halsdukar, sjalar, väskor, filurer, kjolar och nu senast klänningar. Tröjor och andra plagg stickar jag oftast i lammull och ibland med lite kashmir. Väskor och t.ex. kuddar stickar jag i shetlandsgarn. Det mesta jag stickar, stickar jag i ull. Ull är ett fantastiskt material som har fantastiska egenskaper.
Det är roligt att sticka i ull och det är behagligt att arbeta med. Tyvärr finns det en del som tror att plagg i ull är svåra att sköta men det är ju precis tvärtom. Man behöver ju inte tvätta det särskilt ofta eftersom ullen renar sig själv. Det räcker oftast med att man vädrar plagget. Sedan är ullen också vattenavvisande och framför allt varm. Så alla ullskeptiker, inse att ull är fantastiskt.
Kerstin Löfgren: Tröja stickad i tuck. Lammull, Väska i shetlandsgarn

Jag har alltid, ja ända sen jag var barn, varit väldigt intresserad av 40-talets mode och formspråk men även 50-talet och allmogen intresserar mig. 50-talets mönster och färgställningar, som man ser både på textilier och keramik, tilltalar mig mycket.

Vi hade en hel del keramik av Stig Lindberg hemma när jag växte upp och den tittar jag gärna på när jag ska göra mönster till mina tröjor. Jag tittar även gärna på gamla svartvita filmer och samlar på sticktidningar från 40-talet. Mönster, färger, modeller försöker jag sedan kombinera med det nutida modet. Jag stickar helst sådant som jag själv vill ha. Det är oftast då det blir bäst. Jag gör sällan skisser utan ser min idé i mitt huvud. Jag tänker ut hur jag ska lösa olika moment och gör alltid stickprover för att se hur ett ytmönster fungerar ihop med olika färgkombinationer.
Kerstin Löfgren: Röd kofta och halsdukar i lammullHalsdukar, handledsvärmare, väskor och annat smått stickar jag i en begränsad upplaga. Tröjor, koftor och andra klädesplagg är oftast unika. Det händer att jag stickar två likadana tröjor men det är sällsynt. Jag stickar ibland samma mönster i en annan färg eller ändrar något i modellen. Numera undviker jag att ta emot beställningar eftersom jag märker att det hämmar mitt arbete. Jag gör bättre grejer om jag gör det jag vill göra och på mitt eget sätt. Man får istället handla av det jag har.

Som konsthantverkare gör man allt själv, från mönster och formgivning till tillverkning av själva plagget. Det är en av anledningarna till att man inte kan komma upp i större kvantiteter. Men det är också det som gör det så roligt att vara konsthantverkare.